”If a path to the better there be, it begins with a full look at the worst.”
– Thomas Hardy
Vi lever i en knasig tid, en motsägelsefull och oerhört spännande tid. En brytningstid, en tid full av utmaningar och möjligheter. Det finns så oerhört mycket att säga om tillståndet på planeten jorden just nu, om utmaningarna. Texterna på den här webbplatsen handlar inte om det. Vi vet redan. Men här kommer ändå några sätt att ringa in vår tid.
– Först något om acceptans. Att se och acceptera situationen som den är utgör ofta ett viktigt första steg mot förändring. Inte acceptans som i att acceptera och ge upp, utan acceptans som i att se och erkänna var vi står just nu. ”Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i enlighet med dina värderingar och mål” skriver Anna Kåver i boken Att leva eller liv, inte vinna ett krig – om acceptans.
– Det har funnits mänskligt liv på den här planeten i ungefär 240 000 år. Om vi skulle översätta den tidsmängden till ett dygn skulle varje timme representera 10 000 år, och varje minut motsvarar 166 år. I det perspektivet hittar vi den industriella revolutionen under den sista minuten på det här dygnet. Och de sista tjugo sekunderna har vi gjort av med mer resurser och energi än under resterande del av hela dygnet.
”Sit, be still, and listen, for you are drunk, and we are at the edge of the roof.”
– Rumi
– Vi lever nu i antropcen, den geologiska tidsålder då människan kan sägas vara den mest påverkande kraften på jorden. Klimatfrågan är vår tids ödesfråga, det säger i stort sätt alla politiska partier i Sverige idag. Men vi gör inte tillräckligt för att svara an mot denna ödesfråga. En annan nära sammankopplad fråga, men som det inte pratas lika mycket om, är att vi befinner oss mitt i en massutrotning av arter, den sjätte stora massutrotningen i jordens historia. Ett så omfattande utdöene av arter har inte skett på jorden sen dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sen. Och det har aldrig tidigare hänt att en annan art – i det här fallet människan – har varit orsak till massutdöendet.
– När den amerikanske författaren Charles Eisenstein var i Göteborg i maj 2013 beskrev han de senaste hundra åren som vår stora oljefest. Hans liknelse gick ungefär såhär: ”Det har varit en schysst fest. Föräldrarna var borta, vi hittade pappas barskåp – oljan – vi var inte mogna att hantera detta fynd med försiktighet utan det blev en rejäl fyllefest. Nu är festen slut, barskåpet så gott som tomt. Men, fortsätter han, i själva verket är ju efterfesten ofta bättre än själva festen. Man städar tillsammans, pratar med någon man inte pratat med förut, någon går och köper frukost. Det är den tiden vi går in i nu, och den är inte heller så dum.”
– Och det är inte kört än. ”Vi är den första generationen som påverkas av klimatförändringarna och den sista som kan göra något åt dom” sa Barack Obama på klimattoppmötet i Paris i slutet av 2015. Vi har en enorm möjlighet. Det är inte någon annan än vi själva som skapat klimatförändringarna. Det är ingen annan art, inget meterologiskt fenomen eller något annat som vi inte kan påverka som ligger bakom. Det är vi och vårt agerande som är orsaken. Därför kan också vi och vårt agerande göra något åt saken.
– Vi befinner oss idag mitt i en samhällsomställning som är den största sen den industriella revolutionen, skriver bland andra den amerikanska djupekologen och miljöaktivisten Joanny Macy. Det finns idag omkring två miljoner föreningar och organisationer runt om i världen som arbetar för miljömässig och social rättvisa. Journalisen Paul Hawken menar att ”den sociala rättviserörelsen, miljörörelsen och ursprungsfolkens rörelser flätas ihop och sammansmälter till den största sociala rörelsen i världshistorien. De är i sin essens mänsklighetens immunförsvar som svarar an mot politisk korruption, ekonomisk sjukdom och ekologisk nedbrytning.”
Ur kärlek till jorden 