Visionen

”If you want to build a ship, don’t drum up people to collect wood and don’t assign them tasks and work, but rather teach them to long for the endless immensity of the sea.”
– Antoine de Saint-Exupery

En grundläggande idé inom omställningsrörelsen är att använda utmaningen som det innebär att drastiskt behöva minska den påfrestning vi utsätter vår naturliga miljö för som en möjlighet att skapa det samhälle vi verkligen vill ha.

Om vi inte bara fokuserar på problemen vi vill lösa, utan också på vad vi vill till, så har vi mycket större möjlighet att skapa en framtid som är hållbar på riktigt. Detta handlar också om varifrån vi får vår motivation. Vissa av oss blir mer motiverade av att lösa problem och har det som drivkraft, andra av oss får mer energi av den positiva visionen som lockar.

Det viktiga är inte precis hur visionen ser ut, utan vad den gör med oss. Vägen framåt kommer troligtvis inte se ut exakt som vi har planerat eller drömt den. Men visionen är en guidning som ser till att vi rör oss i den riktning vi vill.

Vår kulturs framtidsberättelser

Vår kultur är på många sätt fattig på attraktiva framtidsberättelser. De narrativ som exempelvis upprepas i många västerländska filmer utgår ofta, mycket förenklat, från två scenarios. Den första är domedagsfilmen. Det är efter apokalypsen, jorden liknar mest en rykande soptipp och aporna eller datorerna eller några andra har tagit över. Huvudrollsinnehavaren är troligen en av de sista överlevande som springer omkring i ett övergivet tunnelbanesystem och letar efter mat.

Den andra är science fiction-filmen där tekniken löst allt, sagan om det eviga framsteget. Där lever vi i en ganska stel och färglös tillvaro i ett superhögteknologiskt samhälle. Detta är den extrema förlängningen av berättelsen om tekniken som lösningen, att ingen större kursändring än mer och grönare teknik behövs.

Varför är vår kultur så fattig på attraktiva och realistiska framtidsberättelser? Hur ska vi kunna skapa den framtid vi verkligen vill ha, om vi inte vet vad det är? Om det inte är något vi pratar om, något vi ser framför oss, delar en bild av?

Att hitta visionen

Tänk om det går hand i hand, det mer hållbara vi behöver bygga och mycket av det som vi längtar efter? Tänk om det är samma sak? Att vi behöver mer kreativitet och gemenskap och enkelhet för att lösa de utmaningar vi står inför, och att det samtidigt är något som många av oss längtar efter. Så vad är då en positiv framtidsvision, hur ser den ut för dig? Hur ser vår gemensamma vision ut – om vi kunde forma exakt den framtid vi vill ha?

”Logic will get you from A to B, imagination will take you everywhere.”
– Albert Einstein

Om vi blundar och låtsas att vi gör en tidsresa hundra år fram i tiden och att vi hamnar i en tid då vi löst de problem vi brottas med idag och lyckats bygga något annat, något hållbart – hur ser det då ut? Hur bor vi, hur känns det, vad äter vi till frukost? Vad fyller vi våra dagar med, vad pratar vi om?

Aktivt hopp

Den amerikanska djupekologen och miljöaktivisten Joanna Macy har myntat begreppet ”aktivt hopp”. Hon menar att det finns två slags hopp. Det första innebär att vara ”hoppfull”, det vill säga att tro att något kommer att gå bra. Om vi bara vill ta oss an uppgifter där vi känner oss hoppfulla begränsas vårt agerande till områden där det är troligt att vi kommer att lyckas. Och tvärtom, om något verkar för hopplöst så orkar vi kanske inte ens försöka. Den andra formen av hopp däremot handlar om vad vi vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att bli så. Aktivt hopp är att agera i den riktningen, att aktivt vara med och skapa det vi önskar, även om det inte är säkert att vi kommer att lyckas med det vi företar oss. Det är ett förhållningssätt vi kan välja att praktisera, något vi gör snarare än något vi har.

>> Läs mer i boken Active hope – how to face the mess we’re in without going crazy av Joanna Macy och Chris Johnstone.

>> Inom ett jobbprojekt använde vi backcasting som metod – att utgå från en önskvärd framtid och sen se vilka stegen dit är.