Vi är natur

”The universe is a communion of subjects,
 not a collection of objects.”
– Thomas Berry

Den diametralt motsatta berättelsen i förhållande till den om separation mellan människa och övrig natur är att vi också är natur. Att naturen inte bara är något utanför oss, utan också finns i oss, att vi är en del av den. Att vi är en vacker del av något ännu större och ännu vackrare. Men inte viktigare än någon annan del.

När den norske filosofen Arne Naess introducerade deep ecology, djupekologin, på 1970-talet var det just som ett svar mot den gängse bilden att se naturen som kulissen i människornas föreställning, den antropocentriska ekologin. Djupekologin däremot poängterar att vi är natur, inte något annat än natur, och alla arter har en inneboende rätt att existera oavsett dess nytta för människan.

David Jonstad, författare till böckerna Kollaps – livet vid civilisationens slut och Jordad – enklare liv i kollapsens skugga skriver: ”Jag förväntar mig inte att vi kommer att klara av någon av de stora ekologiska kriserna – och därmed inte heller vår egen överlevnad – om vi fortsätter betrakta naturen som något utanför oss själva.”

Vår gemensamma kropp

Hur vi ser på naturen omkring oss får förstås konsekvenser för vårt agerande. Om vi människor är en del av naturen blir också den krigsföring vi för mot haven, luften, klimatet och bina en krigsföring mot oss själva. Miljöförstöring blir en form av våldshandling mot vår gemensamma kropp. Eller som regnskogsaktivisten John Seed ska ha sagt: ”Jag räddar inte regnskogen. Jag är en del av regnskogen som försöker rädda sig själv”.

”Nu måste vi förändra vår relation till planeten och återkoppla oss till naturen.”
– Johan Rockström i Sommar i P1 2015

Många urfolk har kvar denna natursyn där det inte finns någon uppdelning mellan oss och övrig natur. Jag har hört såväl samer som urfolk i Nord- och Sydamerika säga att ordet ”natur” inte finns på deras språk, tex. på lakota eller quechua. ”Naturen är ju allt”. Jag lyssnar på samen Johannes Marainen som bor i Göteborg sen många år tillbaka. Han läser en text och en rad fastnar i mig. ”Min far visste inte vad ekologi var. Han var en del av den”. Johannes säger också att ”på samiska finns inte ordet har. Vi säger istället är hos mig. Ett hus är hos mig. Sen är det hos någon annan”.

Ekopsykologin bygger på denna natursyn. När jag gick en utbildning i ekopsykologi var en av mina kurskamrater terapeuten och författaren Eva Sanner. I sin bok Naturens hemlighet – återfinn din plats i det stora sammanhanget beskriver hon ekopsykologin såhär: ”Den nya strömning inom psykologin som kallas ekopsykologi beskriver ett annat sätt för oss att relatera till naturen. Denna psykologi bygger på naturens egenvärde, inte som resursskafferi för industri, utan i sig själv. Det bygger på idén att alla relationer är viktiga, även den vi har till flora och fauna i landskapet där vi lever, eftersom relationer är ett sätt att uttrycka kärlek och omsorg. Det finns en väg att återskapa den relationen och ett sätt att vara människa som är mer vilt, omedelbart och rikt på upplevelser. Detta kan revolutionera inte bara våra individuella liv utan också vår kultur. Att överbrygga separationen mellan människa och natur kan skapa en ny identitet för oss människor och en återupprättad värdighet för naturen.”

Det vilda i oss

Ett sätt att utforska hur vi också är natur är att titta mer på det ”vilda” i oss. På samma sätt som uppdelningen mellan människa och natur, ande och kropp osv. så finns också en uppdelning mellan å ena sidan det vilda och å andra sidan det tama, domesticerade, kultiverade, lugna och kontrollerade. Det vilda har ofta setts som något farligt, rörigt, problematiskt. Kanske är det dags att ta tillbaka ordet vild och ladda det med något positivt istället? För det är ju som Eva Sanner skriver: ”Vildheten kom ju först. Det är den som är det normala och det domesticerade som är det extrema.”

Ekopsykologen Nick Totton definierar i boken Wild therapy – undomesticating inner and outer worlds vad han beskriver som ”wild mind”, att ha ett vilt sinne. Kännetecken för detta är att:

– Uppleva med kroppen. Vi har inte en kropp, vi är en kropp.
– Bejaka djuret i sig – människan är också ett djur som kanske vill leka, smyga, sova ute osv.
– Vara spontan och följa sina impulser.
– Söka balans – tex bejaka trötthet som visar på att vi behöver vila.
– Sträva efter att vara i relation med allt annat levande omkring, att inte se sig som en separat enhet.
– Lyssna till sin inneboende visdom.

Totton understryker att det inte handlar om att försöka gå tillbaka till något som är helt vilt, utan att utforska sin vildhet handlar om att skapa mer balans i sitt liv. Det vilda kan tryckas undan, men kommer oftast tillbaka när det får en chans. Det kan vara det vi betraktar som ogräs, det kan vara våra undantryckta behov.

Vad är det som är vilt i dig? Hur ser ditt inre vildmarksområde ut? Vilka uttryck vill det ta?

Organisationen Lodyn skriver: ”Vår förstörelse av ekosystemen och den omgivande naturen går hand i hand med förstörelsen av vår egen mänskliga natur. Vår själ är en del av världens själ. Och den är vild – som urskogen och haven. Den trivs och utvecklas bäst då den inte alltför hårt tuktas, kontrolleras och utarmas. Att vistas i naturens vildhet sätter oss i kontakt med de vilda, genuint levande sidorna av oss själva, och just där kan resan mot ett djupgående psykologiskt helande ta sin början.”

En fördjupad relation

Många urfolk har kvar en slags relation till den omgivande naturen. Kanske en speciell relation till berget som ligger nära, eller till havet. Detta är en natursyn som består av många subjekt, snarare än bara människan som subjekt och resten av naturen som objekt.

”Human beings are part of the whole […] We experience ourselves, our thoughts and feelings, as something separated from the rest […] a kind of optical delusion of our consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest us. Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures, and the whole of nature in its beauty.”
– Albert Einstein

Om jorden eller bergen eller älven ses som subjekt precis som vi finns det en möjlighet till relation. En relation som precis som med andra relationer kan ges uppmärksamhet och som i sin tur kan ge näring och stöd tillbaka. Det finns en möjlig relation till allt levande omkring oss. Men detta är relationer många av oss har glömt bort, eller aldrig hittat till. Det vi har en relation till vill vi ofta skydda och ta hand om. Det kan vara andra människor som vi känner omsorg om, det kan vara djur eller en plats, det kan vara den här jorden som vi bor på.

Ibland beskrivs vår relation till jorden som en relation som mellan förälder och barn – vår moder jord, i Anderna är hon pachamama. För visst är det så, vi är helt beroende av henne, hon ger oss allt vi behöver, är själva grundförutsättningen för allt som vi fyller våra dagar med. Men det finns också många andra sätt att se på vår relation till jorden. Charles Eisenstien talar om att vi kommit till en punkt i vår utveckling som mänsklighet när det är dags att den här relationen förändras. Det är dags för oss att växa upp i relation till vår mamma jorden. Vi kan inte längre, som barnet, bara ta emot alla hennes gåvor, det är också dags att ge tillbaka, att försvara och ta hand om henne. Han beskriver det som att vi behöver börja se vår relation med jorden mer som en relation som handlar både om givande och tagande.

Jag blundar och ser dig framför mig, jag ser din rundning, jag ser moln och hav, skogar och bergskedjor.
 Där är du, under mig och innanför mina ögonlock. Du är stark. Fast du är trött nu, så är du ändå stark. Du ger och ger. Du är förstås obeskrivligt vacker.
 Jag vill vara i relation med dig, viskar jag.
 Jag vill känna med dig, känna dina sår, känna din glädje och pirret på våren när träden slår ut.
 Vi är tillsammans i det här. Jag är med dig, vi är med dig. På din sida, på samma sida.

>> Hillevi Helmfrid har skrivit en text om ”Natursyn och hållbarhet”

>> Lovisa Börjeson i Sånger från jorden: ”Ibland behöver man ett berg för att förstå sig själv”