”We don’t live in the world. We live in the story we tell ourselves.”
Ett samhälle kan sägas byggas och formas av gemensamma kulturella berättelser – det vill säga kollektiva bärande idéer och normer. Vissa är tydligt uttalade, andra svårare att få syn på. Det kan va berättelser om vad det innebär att va människa, vad som är framgång och lycka, vad som är möjligt att förändra eller vilka vi är i förhållande till världen och naturen omkring oss. Dessa berättelser kan formas till en världsbild, som ett par glasögon genom vilka vi uppfattar verkligheten. En del i att skrapa lite mer på ytan är att syna sådana kulturella berättelser och se vilken påverkan de haft på att vi hamnat där vi hamnat.
David Jonstad skriver att ”genom alla tider har människor klamrat sig fast vid sin kulturs berättelser, sina myter. Det är genom dessa vi förstår världen. De hjälper oss att skapa mening av den otaliga mängd intryck som vi matas med. De knyter ihop historia med nutid och de formar våra tankar. […] Genom alla tider har det funnits en tendens hos de kulturbärande myterna att utvecklas och styras på ett sätt som tjänar den rådande ordningen.”
Naturen som resurs
Det finns många berättelser som varit grundläggande byggstenar i vårt samhälle men som idag ifrågasätts allt mer. Jag vill särskilt lyfta ett sådant exempel – berättelsen om att vi människor inte är en del av ”naturen”. I den berättelsen är naturen något utanför oss, något vi är separerade från. Den är något som finns där ute, som vi kanske besöker när vi åker på utflykt. Eventuellt är den också något farligt som vi behöver bemästra.
”When the stories a society shares are out of tune with its circumstances, they can become self-limiting, even a threat to survival. That is our current situation.”
– David Korten
En av upplysningstidens uppmärksammade tänkare var den franske filosofen Réne Descartes, som det ofta refereras till när det gäller natursyn. Descartes delade upp världen i en dualism av exempelvis förnuft och känsla, ande och kropp, människa och natur – där motsatsparets första del gavs högre värde.
Kopplat till berättelsen om människan som skild från övrig natur finns idén om att naturen finns till för vår skull. Att den är en resurs som vi kan ta av som vi behagar, som en, just det, naturresurs. Naturen omkring oss ses som ett skafferi. Det handlar om att ”see the earth as a resource rather then the source”, som det så tydligt kan uttryckas på engelska.
En mekanistisk världsbild
Descartes bidrog också till vad som har kommit att kallas en mekanistisk världsbild – att allt fungerar enligt mekaniska lagar, som en stor maskin. Allt går att ta isär och analysera, så även naturen omkring oss. Det som inte går att mäta finns inte.
”A mechanistic view meant that instead of seing the interconnection between things, there was a way of analysing what people came into contact with, and taking it apart. So what evolved was a fragmented view of the natural world. We became hyphnotised with the power that came out of this technology, and we lost our connection to each other, we lost our connection to the mystery of the universe,” menar Carl Anthony från Earth House Center.
Den mekanistiska världsbilden och berättelsen om separation mellan människa och natur har haft stor påverkan på vårt nuvarande samhälle. ”All kinds of old stories of our separation from the natural world have brought us to where we are now”, skriver John Stanley och David Loy i boken Spiritual Ecology.
Charles Eisenstein beskriver det som att vi nu lever ”inbetween stories”. Att det finns gamla berättelser som faller samman, och andra som tar vid istället.
Jag skriver om en annan möjlig berättelse här.
Ur kärlek till jorden 